när rösterna tar över och allt skall låta så stort, det är då vi tappar bort oss själva. vi finns kvar där någonstans, men
rösterna tar över.

idag har varit en dryg dag. på somliga vis. men vi har klarat oss igenom den och den börjar leda mot sitt slut. snart gryr en ny dag och nya utmaningar kommer springandes mot oss alla. åh, vad djup jag känner mig. haha

vaknade av att fam Sparring/ Öberg kom in genom dörren. fikade med dessa och mina egna föräldrar. slöade mest tills jag åkte för att hämta erik, vi gick en promenad med hundarna i skogen och sen hem för att käka mat - PÖLSA. vidare mot berga och eriks bil. sen hem till nedre vägen 34 (?) för några timmar tillsammans innan gossen for till norr. lite avensjuk på hans dejt med lars, men att sitta på ett tåg mitt i natten själv, näe jag tror icke de. längre fram på kvällern så har det bjudits på fruktsallad och glass. farbror och kusinerna tre kom även dom på fika. därefter har jag spenderat tiden i ryggläge, spännande "match mellan filip/fredrik och bandybruden må jag säga. jag hejjade faktiskt på henne denna gång, tyckte hon skulle ha vunnit! man ack, dom är för bra dom där två.

trött på saker som kommer hända
och saker som andra inte kan förstå.

jag vet att jag vill fortsätta, men herre min gud. jag tror inte på detta. och det är inget någon annan kan hjälpa utan jag tror inte på det bara. jag är heller inte så intresserad, men att sluta vore ett fördärv. äh. i dessa situationer är jag nog ganska barnslig - då slutar jag hällre än att ta tag i saken och säga som jag tycker. vad ska ´man göra? det känns inte heller som folk lyssnar på oss. det som tidigare inte fungerat, ska man verkligen "satsa" på det igen?

skeptisk är jag
och jag ger upp.
enkelt och fegt
jag ger upp.
/carolin