jag trodde att om jag inte skrev det eller sa det högt kanske jag skulle vakna någon dag nu snart och det inte skulle vara sant. han skulle inte vara död längre. min älskade lilla hundvalp som jag sett växa i 9 veckor precis. som fångat mig totalt, min favorit. att bli väckt av mammas skrik och se hur sjuk han faktiskt var, hur ONT han hade. jag har aldrig sett någon dö, och det är inget jag önskar någon. detta har varit den värsta helgen på evigheter..

jag har ingen rätt i att säga att det gör ont, när jag vet hur ont Lennart hade. men det gör så förfärligt ont i mitt hjärta. och jag blir så arg. jag har alltid trott på att det finns någe gott som vinner över det onda. att saker händer av mening. jag vägrar tro på det nu mer. och om gud finns så är han endart ren ondska. när "han" kan göra såhär, mot en liten valp. att det sista han gör i livet här på jorden gör så ont så han dör. vart finns rättvisan i det?! vad finns godheten?! jag stod där och tänkte på att om ja bara kunde ta bort allt som gjorde så ont. sen så försvann han. några konstiga och hemska ryck i den vita lurviga kroppen sen försvann han bara. jag lära springa ut därifrån och allt jag kunna tänka och säga var NEJ NEJ NEJ! INTE MIN VALP, INTE MIN BEBIS. sen gick jag in igen och satt mig där medans mamma pratade med vetrinären. stängde hans ögon och la huvudet mot hans päls. allt var helt tyst, han var borta.

den enda trösten jag kan hitta nu, är att jag vet att jag har en lillebror där uppe som nu tar hand om honom. min fina Lennart.

det känns så elakt att tänka så, men varför just han? varför Lennart, den valpen som jag fallit för sådär extra. han kommer alltid finnas i mitt hjärta, som så många andra hundar. men det var något speciellt med denna lilla tuss. något extra
/carolin