jag försöker så jäkla mycket , försöker att få dig ur min skalle. men de går fan inte. jag tänker : nu ska jag vara stark, stå emot. trots det så slutar det lika dant, jag sitter här och det kryper i kroppen av saknad och ensamhet. jag är ju för tusan aldrig ensam! men trots de gräver jag min grop djupare och djupare.

känslorna kommer när dagens ljus försvinner
i takt med horisonten. då kan jag längre inte lossas.
trots det vill jag inte tillbaka till det som var?
/carolin