Dag 03 - Mina föräldrar
Jag kan skryta med att jag har underbara föräldrar, sånna som älskar mig. Min mamma heter Ann-Charlott föredetta Olsson och hon är gift med min pappa Ulf Andersson. Dom har känt varandra sedan mamma flyttade till Årsunda som liten.

Tidigare hade mamma bott i Valbo och när dom bestämde sig för att flytta så skulle hon få vara med och välja hus. Hon sa nej till allt, förutom ett rött gammalt hus i Kilen, Årsunda. Mamma har två systrar som heter Gunilla och Carola. Jag har aldrig fått träffa min moster Carola, för hon dog när mamma var 6 år. Min mamma är en stark människa som jag beundrar. Hon har genomgått mycket sorg i sitt liv och är trots det den starka kvinnan hon är.

Hon har en sjukdom som heter Reumatism och har konstant ont i sina muskler. Konstigt nog märker man sällan detta på min mamma, hon är envis som få och jag förstår att hon har hemskt ont ibland. Men det är väldigt lätt att glömma att hon faktiskt är sjuk. Hon är godhjärtad och snäll, kärleksfull och min bästa vän. Många tycker att det är konstigt att vi är så nära varandra, men vi är mor och dotter på ett alldeles extra vis. Men jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Vi har mycket gemensamt men det som är "vår grej" är vårt intresse för hundarna. Jag bara älskar våra helger på utställningar, en annan värld kan man nästan säga. Komma bort från allt annat och bara vara. Mamma jobbar på Årsunda Kyrk Skola, som en sorts extrahjälp. Det har hon gjort sedan jag gick i 1an och i princip alla Årsunda-ungar vet vem Lotta Andersson är. Självklart älskar jag min mamma, hon lyssnar alltid och finns vid min sida. Vi är inte alltid överrens, men vi har aldrig haft några större gräl än över mina stökiga rum och förmåga att sprida saker runt mig som ingen annan kan.

Min pappa är från Åkra i Årsunda, platsen som vi byggde vårat hus på. Han är uppväxt i en familj på sex personer. Hans föräldrar och mina tre farbröder Janne, Mats & Ola. Vi brukar säga att vi har något som kallas Anderssons syndromen, eremitkräftor som gärna gör sitt och är lite tillbakadragna eller mer egensinnade. Pappa är väldigt snäll och många, även jag ser upp till honom. Han är en sån som kan fixa allt i princip. I vilket fall så tror jag det. Han är också en snäll och godhjärtad människa. Han har ett hett temprament ibland, men det går över fort. Han säger inte så mycket och ibland har jag lite svårt att prata med honom, det har blivit bättre med åren men som sagt Anderssons syndromen.

Men jag vet att han älskar mig och jag älskar honom. Han är i grunden rörmokare men jobbar idag som någon sorts överman eller vad man ska säga. Åker runt och ser till att allt skötts, han jobbar för YIT i Gimo. Pappa har jobbat borta i princip hela mitt liv. Varit hemma på helgerna och åkt hem på tisdagar för att sen åka tillbaka på onsdagar. Något som ibland har varit jobbigt. Men pappa blev tränare för vårat flicklag, jag och Sara tjatade att vi ville börja spela fotboll och då ställde pappa & Lisa(Saras mamma) upp. Det var viktigt för mig eftersom vi kom varandra närmare genom detta. Nu hösten 2010 har han spenderat i princip alla sina helger med att bygga i min lägenhet. Jag är sämst på att förklara min tacksamhet liksom kärlek, jag är ju en Andersson trots allt.

Men jag älskar mina föräldrar och egentligen finns det inga ord som räcker. Självfallet älskar man sina föräldrar, men jag älskar dom inte bara för att dom är mina föräldrar. Jag älskar dom för att dom är dom människorna dom är.



Det är skönt också att veta att dom älskar varandra och att det faktiskt finns något som riktig kärlek. Att man stöter på svårigheter i livet och går igenom dom tillsammans. Det ger mig hopp om framtiden. Samtidigt som jag fortfarande tycker det är lite pinsamt när dom kramas eller så, ur löjligt jag vet! Men det är vackert. Det är kärlek.