jag vet att allt jag skriver är så förjävligt deprimerande, men lite så är det just nu. jag får lite panik och sen kan jag inte riktigt förstå hur allt kunna bli såhär. känslan av att jag skulle vilja skrika och sparka finns fortfarande kvar. min första stora kärlek, jag har nog inte känt att det gjort såhär ont tidigare över kärlek.
men det är ju som det är. inget kan ändra det.

ikväll har vi varit till gävle för att gratta gullungen Arvid som fyller 1år den 22. skönt att träffa eva & pär, och för att inte glömma "pojkarna" max & nisse.


/carolin