tänk att det kan göra så ont för att man blir rädd. rädd att någon man älskar ska försvinna. morfar är sjuk, men vi var till doktorn med honom idag och det gav en lugnande känsla. det är inte så mycket kvar av gubben, så då blir man rädd. än fast det "bara" är högljudd hosta och att han är täppt. men nu har han fått medeciner.
mormor lagade pannkakor och morfar var sitt vanliga busiga jag i princip hela tiden. men det är ju bara för att vi kommer. min mormor sa till mig för nån vecka sedan att om hon kunde, skulle hon ge mig allt. och OM JAG skulle kunna, skulle jag ta bort alla sjukdommar och allt som gör ont på mina älskade äldre. dom är ju delar av vad som blivit ett jag, utan dom. ja utan dom finns jag inte mer.

jag är har bara förlorat en viktig älskad person i mitt liv och jag vet att många i min omgivning har större sår och många fler av sina kära i himmelen. men trots det kan jag inte sluta känna den stora orättvisan. en ung person som inte fick göra allt som livet har att ge. det tycker jag är ren orättvisa.

jag älskar er. inte bara för att ni älskar mig,
utan för att ni är dom ni är. underbara älskade
/carolin