fy. livet är orättvist. jag har alltid trott på att saker sker av mening, men detta motbevisar allt. det finns inget som säger eller förklarar varför människor ska drabbas på dessa hemska sätt. hur hemskt det endå kanske låter så räddade johnny endå ett liv. och det kanske var en mening med det, en hemsk mening där han tydligen lära betala med sitt liv. men endå, han var en hjälte. nu har en annan hjälte drabbats, men denna gång finner jag ingen mening. cancer är en jävla skitsjukdom och den bara dyker upp för att förstöra. inte livet bara för en person, för en hel familj, för vänner och släkt. och vad kan man göra åt det , inget? så ja, livet är bra jävla orättvist. inget hjälper, man kan skrika, gråta och bli förbannad. hjälplöst.

man kan tycka att man har problem. att andra saker spelar roll. men i slutändan så vaknar man igen och ser hur bra man har det. nu lär man bara finnas där för dom som behöver en. vilket jag hoppas att dom vet och förstår.